Vad är mod egentligen? Hur är man när man är modig? Vad gör man? På Wikipedia står det att "En modig person handlar i överensstämmelse med sina övertygelser och önskningar, även vid risk för negativa konsekvenser mot det egna jaget".
Det här är ett inlägg som jag har gått och tänkt på att jag ska skriva ett tag nu, jag har funderat lite fram och tillbaka på vad jag vill säga med det. Nu kände jag att det var dags. Mod för mig är att göra någonting som man egentligen inte riktigt vågar, att gå utanför sina vanliga ramar i livet och göra något mot sina egna eller andras konventioner. Det är klart att det finns sådant som kallas hjältemod, men det är inte den typen av mod jag talar om nu.
Häromdagen frågade min lillasyster mig om det finns någonting i livet som jag önskar att jag hade gjort, något som jag ångrar. För hennes del handlade det mycket om att livet går så fort, att åren rinner förbi utan att man riktigt gör det man hade tänkt med dem. Jag kan hålla med henne. Det är lätt att fastna i slentrianen. För mig handlar det om att jag har ett stort behov av att känna trygghet i tillvaron. Det här behovet hindrar mig från att ta beslut som eventuellt skulle leda mig till att uppfylla mina drömmar. Jag är inte modig när det kommer till att rucka på min bastrygghet. Jag vill veta att jag har någonstans att bo, att jag kan betala min hyra och köpa min mat. På grund av detta har jag inte rest så mycket i livet, för jag har inte tyckt att jag har haft råd.
I början på 2000-talet gjorde jag dock något som jag tyckte var oerhört modigt. Jag flyttade till Australien med min dåvarande sambo för att studera. Vi var borta i två år. Hans utbildning var så lång, jag hängde mest med. Strax innan vi skulle återvända till Sverige tog det slut mellan oss. Jag hade egentligen ett år kvar på min utbildning, som var en bachelor (dvs 3 år lång). Här hade jag kunnat vara modig. Här hade jag kunnat säga att jag stannar själv, jag vill studera klart mitt bachelor degree. Men, modet svek mig. Min före detta som hade varit min trygghet försvann. Mina sparade pengar var slut. Jag skulle bli själv kvar, vara tvungen att flytta själv. Var skulle jag bo? Hur skulle det gå? Skulle jag klara det ekonomiskt? Tanken svindlade förbi, jag kunde ju faktiskt stanna. Men tryggheten drog i mig. Jag sa till mig själv att mina pengar är slut och jag har inte varit hemma på två år - jag längtar hem. Och visst stämde det. Men visst hade jag kunnat stanna om jag hade velat, om jag hade vågat.
Jag blir så imponerad av människor som vågar. Som jagar sina drömmar till varje pris. Som kan leva utan tryggheten vid sin sida. En sån person har jag hittat här i bloggvärlden, en person som vågar göra det som jag har drömt om sedan jag var liten. Nilla har tagit tjänstledigt på halvtid för att skriva. När jag hittade hennes blogg visste jag bara att den måste jag följa, för genom att läsa hur det går för henne kan jag leva lite vid sidan av min egen författardröm. För mig är Nilla modig. Hon vågar jobba för sin dröm, hon vågar säga att det här gör jag för att jag vill.
Mod är att våga satsa på sig själv. Mod är att bryta tryggheten och bara leva för dagen. Mod är att inte veta om man klarar sig, utan lita till att man gör det ändå. Att lita på sin egen förmåga. För att jag ska bli mer modig behöver jag kasta min trygghet åt sidan ibland. Leva farligt och utan skyddsnät. Kommer jag att göra det? Antagligen inte. För tryggheten har en stark magnetism och den drar i mig, sliter mig till sig, håller mig i ett fast grepp och det är svårt att bryta mig loss från dess hårda, omhändertagande nypor. Men vill jag? Ja, jag vill våga, jag vill ha modet att jaga mina drömmar! Varje dag funderar jag över hur jag ska uppnå dem, men samtidigt behålla min trygghet. Går det att äta kakan och ha den kvar? Jag vet inte?
10 kommentarer:
Det är fascinerande med mod. Jag tycker det var modigt av er att flytta till Australien i två år.
Före ett år sedan bestämde jag mig för att åka till Indien i 5 veckor, själv. Varje gång jag berättade för någon att jag skulle åka till Indien så fick jag frågan vem jag skulle åka med, och när jag svarade att jag skulle åka själv så var det sällan jag fick en positiv reaktion. Jag fick höra att jag var galen, inte klok, hur vågar du osv. Det fick mig att tvivla och fundera över vad det var som var så konstigt med att åka själv till ett land där man inte känner någon och där man aldrig har varit.
Jag åkte i alla fall och hade en helt fantastisk tid.
Ha en skön söndag!
Visst var det modigt att flytta. Men vid eftertanke tror jag att jag vågade vara modig just för att jag hade tryggheten med mig i form av min f.d, plus att jag hade jobbat och sparat pengar till skolan. Jag tror aldrig att jag hade kommit på idén och gett mig iväg på egen hand.
Jag tycker att din resa till Indien var modig! Härligt att göra något bara för din egen skull på det sättet, bara för att du ville! Men folk har svårt att förstå hur man kan göra något sånt utan sällskap, det är ungefär som att gå på bio själv. Folk tittar konstigt på en när man säger att man har gjort det. Fast i själv verket kan det vara skönt att inte ha nån där ibland, att få landa i sina egna tankar utan att någon avbryter dem. Att få uppleva något helt utifrån dig själv.
Mod är (nog) individuellt, jag kan gå runt och vara smårädd för mycket, men när det kommer till kritan så både kan och törs jag. Många gånger till min egna stora förvåning OCH irritation över att gå och vara rädd el nervös i onödan. SÅ: Färdigsvamlat!odlet
Håller med dig. Visst borde man följa sina drömmar och vara mer modig. Men själv är jag en riktig fegis, vågar inte göra någonting utan att kolla upp och dubbelkolla :( Kunde jag vrida klockan tillbaka skulle jag kanske försöka ändra på det och gjort vissa saker annorlunda men jag tvivlar på det.............hoppas du kan fullfölja din utbildning så småningom :)
Olsoskånskan: Visst är det knasigt att man går runt och känner oro för nånting och sen klarar det galant!
Ylva: Jag kommer nog aldrig att fullfölja den utbildningen även om det tär lite i själen på mig att den är ofärdig. Jag fullföljde dock en utbildning när jag kom tillbaka till Sverige och kan sedan ett par år tillbaka kalla mig socionom. :)
OJ, jag vet inte om jag är modig...
När jag väl bestämde mig för att ta tjänstledigt så var det så självklart, kändes inte minsta nervöst.
Jag är också äldre än du, 48, och det spelar nog stor roll. Min mamma dog dagen innan hon fyllde 55 och det har jag ständigt med mig. Livet är ändligt och är det något som man vill göra så kan man inte skjuta på det hur länge som helst.
Under alla omständigheter kääns det väldigt roligt att vara en inspiration! =)
Jag tycker att mod är att göra något fast man är rädd. Är man inte rädd krävs det ju inte mod, även om det man gör är farligt.
Det är absolut modigt att flytta utomlands. Då vet man ju inte alls vad som väntar. Jag tror kanske att du hade stannat om du verkligen hade velat med hela hjärtat.
Kram Carina
Nilla: Du ÄR verkligen en inspiration, säkerligen inte bara för mig. Jag tycker det du har gjort är supermodigt. Men det kan ju vara så ett sånt val för mig i mitt liv just nu hade krävt mod, medan det för dig där du var kändes som en självklarhet, som du sa.
Carina: Jag tror också att rädsla är en förutsättning för mod. Just det att våga överkomma den.
Jag hoppas att du har rätt, att jag tog ett riktigt beslut att åka hem för att mitt hjärta ville det, inte för att jag inte vågade stanna. Kanske kan jag i så fall sluta gräma mig över min ofullständiga utbildning?
Jag tycker rätt ord i din situation är självförtroende. Mod är svårdefinierat eftersom man är rädd för olika saker.
Hm, sant. Jag har nog inte självförtroendet att skriva på riktigt. Jag tror inte på mig själv tillräckligt, att jag kan skapa en hel bok bara utifrån min egen fantasi. För att ta till modet krävs ett självförtroende som stöttar en, att man tror på sin egen förmåga. Så det första jag måste jobba med är mitt självförtroende, sedan kan jag ge mig på modet. Tack Conny! :)
Skicka en kommentar